Är reportaget sant och romanen ett påhitt?

Begreppen fakta och fiktion ställs ibland i ett konstlat motsatsförhållande. När Maceij Zaremba vill slå ett slag för de litterära kvaliteterna i det långa reportaget (DN 3/910), gör han det med ett påstående om att vi skulle ha läst Hemingways Den gamle och havet annorlunda om romanen ”uppdagades” bygga på en verklig berättelse.

Det är möjligt, men underförstått vill han också torgföra en idé om att skillnaden mellan reportaget och romanen skulle gå utmed en gräns där den ena texten är baserad på fakta, och den andra är påhittad. 

Här röjer sig förstås en längtan efter att reportaget ska få sitt litterära värde uppgraderat, men det är också ett försök att placera de skönlitterära styrkorna på en plats där de inte hör hemma. I landet ”hittepå”. 

Ett litterärt verks förmåga att till exempel koppla ihop ett historiskt perspektiv med ett individuellt öde har inget att göra med en falsk dikotomi mellan fakta och påhitt. Till exempel skulle en roman som Kristina Sandbergs trilogi om Maj vara något helt annat som reportage. Men bara för att den är en roman betyder det inte att det är en text som ignorerar historiska fakta. Styrkan i Sandbergs trilogi är dess förmåga att gestalta en individs liv, så att det på en och samma gång blir unikt och signifikant för en viss historisk tid och en viss generation av kvinnor.

Något ett reportage förstås också kan förmås att göra. Svetlana Aleksijevitjs böcker är alldeles utmärkta exempel på det. Men reportaget gör det den gör med andra medel än romanen. Det är där skillnaderna finns. Inte i vilket material de respektive genrerna tar avstamp i. Att det sedan finns vissa etiketter som vi placerar på texter kan i många fall vara irriterande, varför kan inte en bra text bara få vara en bra text liksom, men det har också att göra med vilka redovisningskrav läsaren ska kunna ställa på författaren.

Om det står reportage på omslaget, förväntar vi oss som läsare att skribenten talar utifrån källor, och är tillförlitlig när det gäller citat och påståenden. Och om det står roman, ska vi kunna förvänta oss att det är texten i sig, genom sin gestaltningsförmåga, som övertygar.

En kass roman bir inte bättre bara för att det står ”based on a true story” på den.

Oavsett om Svetlana Aleksijevitjs får nobelpriset i morgon (8 oktober 2015) eller inte är jag övertygad om att det går alldeles utmärkt att argumentera för de litterära kvaliteterna i hennes böcker.

Jag tycker bara att Maceij Zaremba gör det på ett bakvänt sätt.

 

Martin Engberg